Beslut och magkänsla

Lyssnar du på din magkänsla när stora beslut ska tas?

Eller håller du med dem som hävdar att magkänslan kan vara missledande och får oss att fatta beslut på våra egna tidigare upplevelser och alltför invanda perspektiv?

Vid det här laget känner jag mig själv så väl att om jag bortser från magen i de stora besluten, blir det till en skavande sten i skon som jag aldrig lyckas bortse ifrån. Den obekväma känslan växer och breder ut sig till andra områden, omöjlig att ignorera.

Ett enbart rationellt ledarskap är inget jag strävar efter eller skulle kunna stå bakom, inte heller skulle det tillföra den energi som behövs i uppstart och utveckling av ett företag.

Jag tror på att varumärken ska ha en själ och att människorna som utgör dem ska få leva fullt ut även ”på jobbet”. Då måste magkänslan sitta!

Eller hur resonerar du?