Nu kör vi, eller?

”Nu kör vi!” är (eller snarare var) ett ganska frekvent uttryck på våra måndagsmöten och i mitt återkommande veckobrev, på min tidigare arbetsplats. Jag berättade om utmaningar och blåste medvind genom att dela positiva verksamhetsuppdateringar. Och avslutade alltihopa med ett hurtigt ”nu kör vi!”

Vem blir egentligen motiverad av det uttrycket?

De som faktiskt vill KÖRA, de är redan fullt upptagna med att katalysera sin egen energi och står i startgroparna redo att ta itu med dagens uppdrag.

Men de andra då? Som kanske sitter fast i ett dilemma, ett svårt problem, eller helt enkelt egna funderingar bara. Får verkligen ett starkt ”nu kör viii!” avsedd effekt? Ger orden någon verkan, eller skapar de faktiskt distans mellan dem och mig?

Hur kan man köra på, om halva kroppen sjunkit ner i kvicksand? Det borde ju bara orsaka hjärtklappning och stresspanik att se andra springa vidare, medan man själv blir kvar där i sankmarken ensam i sin kamp.

Så nej, sedan ett år tillbaka undertecknar jag sällan några mail med de stora men tomma orden hos oss på Wangari Sthlm Och gör jag det, så är det av gammal vana.

Sida vid sida bryter vi ny mark tillsammans. Att vila ibland är inget annat än avgörande. Sitter någon fast så kör vi – inte. Då tar vi en paus och hjälper varandra upp. Sedan går vi taktfast vidare tillsammans.