Off topic men viktigt ändå

Jag har sett #kroppshets med Mia Skäringer och läst inlägg av Stina Wollter med flera. Jag tänkte vara tyst men jag är kvinna och har en dotter och två söner och tystnad bryter sällan några mönster. Men vi ska inte strida.

Om det vore så väl att utsidan är så obetydlig som vi önskar. Då skulle inga fler ord och ingen kamp behövas. Tyvärr är så inte fallet. Ju mer det pratas om jämställdhet och kvinnlig kraft, desto större symbolvärde tycks också frågan om kroppen få. Vi är fångar under kommersiella intressen och gamla invanda strukturer, och det måste vi förstå. Ytan är vad vi fastnar på, fortfarande.

Idealen har alltid varit omdebatterade och svårnådda, idag i digitaliseringens gyttja mer än någonsin. Inte ens idealen själva motsvarar ”kraven”. Därför finns det ingenting, ingenting, ingenting som är dåligt med kroppspositivismen. Kvinnor (människor) i alla storlekar, i alla åldrar, i alla färger och former ska ta den platsen de vill och orkar. Det handlar inte om att förminska någon annan, utan om att ge utrymme för fler.

En människa som är nöjd med sin vikt är missnöjd med något annat. För smal, för lång, för kort, för hårig, för slapp, för slak, för tyst, för platt, för putig, för högljudd, för svag, för stark, för allt, varför? För att vi jämför oss med varandra. Ju fler bilder vi och våra barn får se, desto större spektrum att spegla sig mot. Därför – igen – applådera alla initiativ som breddar nålsögat av det som anses ”inspirerande”, så att vi kan få slippa självsvält och självhat och år som går där unga kvinnor och män känner att de inte duger.

Hälsa är en helt annan fråga, har inget med ytan att göra. Det här handlar om en enda sak: Möjligheten och rätten att få känna sig stark och fri i det enda liv vi har här på jorden. Det finns så mycket att kämpa för, och emot, och den egna kroppen är ett verktyg som ska hjälpa oss framåt – inte ett fängelse som ska stänga oss inne.

Ändå. Låt ingen få dig att tro att ”power” är automatiskt likställt med att visa din kropp och så mycket hud som möjligt i något forum. Om du inte verkligen vill. Jag blev fri först när jag förstod att alla inte kommer att älska sitt egna skal exakt hela tiden. Oavsett i vilken form jag är och hur jag känner mig inuti, är det ingenting som lockar mig att dansa lättklädd och spontan under solen. Eller månen. Jag känner mig trygg och stark i vetskapen om att jag har rätt att vara en sån som inte är bekväm med att slänga kläderna framför andra. När jag slutade jaga känslan av att ”behöva”, kom också styrkan och självförtroendet. Jag måste inte vara som ”dem”. Jag måste vara som jag. Det är helt ok.

Därför är jag ännu mer tacksam för alla som vågar och vill. Som framför fotografer eller i sociala medier visar hud och muskler och mullighet och håriga armhålor och avsaknad av ”normperfektion”. Så att bilden blir bredare och full av färger. För oss som inte vågar eller inte vill. För våra barn och deras barn och för världens bästa. INGEN människa ska behöva känna att deras utseende granskas i jämförelse med någon annan. Ytan kommer tyvärr inte att anses oviktig på en lång lång tid. Så snälla, låt oss jobba tillsammans för att den alltid duger och mer därtill. Vad vore vi utan variation?

Det finns inget vi och dem. Vi är alla bara människor, olika och lika. Vi är modiga och fega och starka och svaga inom olika områden. Om vi – NÄR vi – fattar att vi kan stötta och hjälpa varandra i det, kan vi vinna tillsammans. Snälla, kan kroppen få vara upp till dess innehavare att gilla och leva med och bestämma över … och aldrig någonsin behöva hata eller hatas ❤️