Stress och hälsa

Jubileumsveckans tredje inlägg. Älskat och hatat. Därför viktigt. Också viktigt att veta att jag håller detta hyfsat kortfattat för att du ska orka läsa. Skulle kunna skriva en bok om varje del.

Stressen i samhället måste ner. Vi måste också sluta likställa ”mycket att göra” med stress, och sluta upp med att ständigt påpeka att andra måste ta det lugnare. När vi inte vet vad som driver dem. Den största faran kring stressens förrädiska slukhålskraft är inte tempot i det vi gör. Utan att hålla för hög fart i för lång tid, mot fel mål. Och i fel sällskap. Tappar vi vårt eget varför & därför, då jobbar vi plötsligt av fel anledningar och en känsla av förlorad kontroll över situationen. Att aktivt välja riktning och att leda sig själv inifrån och ut, det är förutsättningar för att fortsätta må bra inte bara i hektiska tider. Utan i hela livet.

Jag blir inte blockerad av stressen när den kommer ifrån uppgifter som hopar sig. Däremot när jag befinner mig i situationer som jag inte kan påverka utfallet av. När någon döljer någonting, och medvetet för mig bakom ljuset för egen vinnings skull. Den vetskapen skär hål i min mage och blockerar mina tankar. Orättvisa är det värsta jag vet. När jag får klä skott för någon annans frustration i livet, och ta emot ord som inte stämmer. Det har inte hänt ofta i mitt 17-åriga yrkesliv, men inte heller aldrig. Frustrationen tär.

Naturligtvis är det också så att jag orsakar stress hos andra, med mitt driv som ibland saknar tålamod och struktur. Höga krav på min omgivning. Inte för att jag förväntar mig mer av dem än av mig själv. Utan för att jag vill att vår potential ska blomma fullt ut. Det går ju bara om alla lyfter lite extra, på samma gång. Sånt förstår jag kan orsaka viss press. Om man inte känner till bakgrunden allra helst. Eller delar visionen.

Hälsa, att må bra… För mig handlar det om att ta hand om kärnan först. Kärleken till min make, och familj i flera generationer. Träningen och att låta kroppen möta motstånd för att bli starkare. Jag avskyr skador eller sjukdomar som gör att kroppen inte kan jobba hårt. Ansträngningen gör inte ont, snarare stiltjen. Kanske är det också en stress i sig. Att stå stilla. Mina drömmar och tankar vilar aldrig.

Jag vill vara i ständig rörelse med dem som valt att dra åt samma håll. Hjärtat är den viktigaste kompassen. Och vi ska tillåta oss att ha riktigt kul på vägen, så länge som det bara går.

Tacksamhet och grundläggande välmående dansar tätt ihop, tror jag.