Skolavslutning

Jag tänkte precis skriva nånting om hur skolavslutningar inte gör mig ledsen. Medan tårar rinner längs människors kinder omkring mig, tänker jag att förändring är positivt. Att vi behöver nya kontexter och kontakter för att inte vissna. Att det och de som betyder något alltid finns med oss längs vägen. På ett eller annat sätt. Det är inte så att jag är oberörd. Mer att det som är bra överskuggar svedan av uppbrottet. Till exempel när barnen i tredje klass tar farväl för att springa mot nya äventyr. Jag förstår såklart barnens (och de vuxnas) rödgråtna ögon, men vill också förklara att det är såhär det måste vara. Känn. Gråt. Skratta. Våga. För att gå genom livet starkare, mer nyfiken och med bredare perspektiv än igår. Jag menar varje ord. Livet är förändring.

Så ställer jag mig längst bak på skolgården som jag alltid gör, och framför mig har jag hundratals och åter hundratals barn och föräldrar som vet vad som gäller. Välbekanta sånger, rektorns tal, traditionsenliga ballonger och svenskt fika precis som varje år. Som när vi själva var små. Och våra föräldrar innan dess.

Men plötsligt händer något annorlunda. En herre i välsittande kostym tar mikrofonen och introducerar skolans helt nya förberedelseklass. Nyanlända barn, där de som varit i skolan längst började i mars detta år. Några kom hit för bara ett par veckor sedan.

Det är en ära, säger mannen. För oss och våra kollegor. En ära och ett privilegium att få jobba med de här ungarna, som lär oss och lär sig om Sverige och vår kultur och vårt språk och lagar och regler. Vi är stolta över att stå här tillsammans, kunna erbjuda trygghet och öppenhet för dem som lämnat allt välkänt bakom sig i flykten. Nu ska vi sjunga för er.

Framför mig står en lång liten rad av barn i lågstadieåldern. De kommer från Kongo och Afghanistan och Syrien och Sydsudan. Jag har ingen aning om deras minnen eller känslor i den här stunden. Med jag vet vad jag ser. Med pastelliga kläder och blomsterkransar i håret sjunger de stolt Idas Sommarvisa framför skolans stora, leende publik. Inget krig här, ingen rå ondska. Himlen är blå, fåglarna kvittrar, ballongerna vajar lugnt i vinden. Jag gråter så att tårarna lämnar svarta mascaraspår på min vita tröja. Vad var ni tvungna att gå igenom på er väg hit? Tack för att ni är här.

Livet är förändring, det är brutalaste mörker och spirande ljus. Jag är rädd för att vi, här, håller på att förstöra det som är vackert genom att hela tiden leta fel och söka svagheter. Vi är starka, vi människor. Vi är kraftfulla och modiga. Vi kan bygga gemenskap och lösa problem. Åt oss själva och varandra. Vi kan ta vara på det vi fått serverat, och dela med oss längs vägen. Vi kan rätta till felaktigheter, slåss för det som är rätt. Som gör skillnad i det stora hela.

Skit i vad någon annan tycker och tänker om fotboll eller hårfärg. Peka inte på en persons misstag innan du vet vad som föranledde det och att du har totalt torrt på fötterna själv. Lägg plastpåsen i återvinningen, inte i skogen. Våga visa kärlek. Våga visa kärlek. Våga visa kärlek och respekt. Till livet, till världen, till det som är okänt och det som känns obekvämt. Välj inte hat. Välj att förstå att du inte förstår allting.

Jag lämnar skolgården och varma applåder som aldrig tycks tystna. Visslingar och jubel. Barnen har livet framför sig, det har vi alla så länge vi fortfarande andas. Vi kommer att hitta mer av det vi faktiskt letar efter.

Sluta sök fel. Var stolt över det som är fint. Se allting som vi har! Idag är en alldeles magisk dag att ta vara på. Gör något bra för någon annan. Gör något bra för dig själv. Livet är allting som vi väljer att agera på. Det är förändring och blir vad vi skapar ❤️