E-handel…

… var fram till för 12 månader sedan ett relativt (väldigt) outforskat territorium för min del.

Jag tar små kliv framåt varje dag, men framförallt jobbar jag nu med människor som är proffs i frågan.

Hur som helst. När e-handel.se skriver en artikel om vårt Wangari Sthlm vill man bara jubla och kramas och tacka för de väldigt fina orden! Se här!

Ålderstecken

Jag minns när mamma släpade in mig i blomsterhandeln efter att vi hade handlat fredagsmiddag, när jag gick på mellanstadiet i Sundsvall. Man ba’: ”Var ä godishyllan??!”

Nu sisådär 30 år senare är det jag som drar i mina barn. Har ingen aning om vad blommorna heter eller hur krukväxterna ska skötas. Men jag VET att jag älskar deras närvaro.

”Har ni sett ett sånt mirakel!!” frågar jag hänfört mina barn.

”Var é godishyllan?”, signalerar de uttråkat.

Men jag har triumf på hand. Om 30 år är de helt blown away över skönheten i det lilla, enkla, stora. I know it 😀

Dagens dilemma

Så glad att ni är SÅ många som hittat hit till bloggen. Den är ju inte business per definition, utan lika mycket tankar om mening och mål med livet i stort. Inte för att livet behöver några mätbara mål, men du fattar.

Det är mycket som händer i bolaget och kring mig nu. Äntligen får jag möjlighet att prata om vad vi gör. Äntligen kan vi aktivera hela vår affärsmodell. Kan jag inte vara nöjd med det?

För en person som lett lite större team är det inte helt skavsårsfritt att i poddar och intervjuer prata om ”mitt driv”, ”min bakgrund”, ”min mission”… I ett team är det min starka vilja att lyfta fram andra, i sina olika roller, få blåsa luft under deras vingar. Jaget är så mycket mindre än VI. Men nu är vi så få att jag behöver axla det här ansvaret och använda min kapacitet. Berätta, det vill jag!

Så visst förstår jag ju att det behövs och gör nytta. Jag respekterar att människor vill höra, och det ger mig glädje och tacksamhet att få berätta. Men… Varje gång jag samtidigt erkänner att det skaver att stå i fokus tror någon att jag inte kan vara mitt rätta jag, att jag egentligen vill ha en tillbakadragen roll. Och där finns ju dilemmat. Jag älskar att få föra ut Wangari Sthlms mission genom orden jag har tillgång till! Och jag förstår att jag har en del i uppbyggnaden av det här syftesdrivna varumärket. Jag är stolt och oändligt tacksam för varje fönster. Men det är inte ”jag”, det är VI. Varje person, medarbetare eller snabb kontakt som någonsin kommit i vår väg.

Det är vi som gör detta möjligt.

Jag är bara en röst. Den vill jag använda. Men den handlar aldrig mest om mig. Jag vill att det här ska kännas lika viktigt för dig.

Ha en fin dag!

Sunshine och småprat

Den här vecka gästar jag Sunshinepodden för ett längre samtal om drivkrafter, äventyrslust och socialt entreprenörskap.

Podden drivs av Marie och Carina som står bakom nätverket 4good network. Ett av fundamenten som gör att människor vågar ta kliv, med vetskapen om att alla kan!

Tacksam för möjligheten. Lyssna här.

Det lilla stora ordet ”vill”

Jag läste nyss en orolig kvinnas ord inför advent, hon jobbar mycket och har tre barn.

”Hur ska jag hinna med mitt jobb och samtidigt fixa 72 små paket till kalendern i december?!”

Att vi ska göra det så svårt. Om du är en person som älskar att fixa och pyssla och dona. Eller helt enkelt VILL göra det ändå. Make it happen. Prioritera bort lite sömn eller några timmars städning.

Men om viljan inte är där. Om du bara känner att du måste. Strunta i hela grejen. Lyssna till din intuition, och kompassen som fördelar dina produktiva timmar. Tro mig, det är inte en paketkalender år 2018 som avgör ditt värde. I promise!

Mind, body and heart

När någon ber mig berätta, så är det förmodligen så jag ska svara framöver. På frågan om hur man driver sina handlingar mot drömmar och mål.

Jag tror att allt är möjligt. Jag vet att kroppen behöver motstånd för att fungera. Och om inte hjärtat är med, så betyder ingenting någonting alls.

Ibland behöver det inte vara så komplicerat.

Vem tror hon att hon är

Känner du igen frågan?

I ungdomsåren var den vanligt förekommande i tjejgängen. När någon köpt nya jeans, bytt stil eller plötsligt fick andra människors uppmärksamhet var det knappast bara grattis och ryggdunkar som fyllde korridorerna. Nej, ”vem tror hon att hon är”, den där. Ju.

Naturligtvis hade det inget att göra med henne. Utan osäkerheten att själv inte duga. Avundsjukan när någon annan vågar. Otryggheten när gamla mönster (eller roller) bryts. Jag stod nog i båda läger, som de flesta av oss. Ibland den som var utsatt. Ibland den som utsatte. Bättre var jag inte, nästan ingen av oss, när barndom skulle utväxlas mot tonår och vuxenliv.

Idag har jag sedan länge bestämt mig för att aldrig någonsin förminska någon annan och därmed också mig själv, med liknande tankar. Det finns plats för oss alla, och mycket fast mark under fötterna. Då behövs inga tjuvnyp eller nedsättande kommentarer när det tycks gå bättre för ”henne”. Dessutom vet vi idag, vuxna som du och jag, att alla människor bär runt på sina egna demoner. Att något som ser bra ut utanpå, kan vara sprucket inuti ändå.

Ibland trillar jag ändå dit. Inte ofta, men nån gång. Nuförtiden gäller det inte andra. När jag uttalat ett stort mål, eller lyckats nå ett delmål. När någon bjuder in till ett öppet och stort forum. Eller när kritik kommer oväntat och oförtjänt. Då kan kan snubbla i fällan. ”Vem tror hon att hon är”. Varför skulle JAG kunna det här?

Jag är tacksam för kärleken och de många starka banden. För 41 år i livet. För motgångar och medgångar och aktiva val. De gör att motfrågan kommer utan längre fördröjning. ”Varför skulle hon INTE kunna.”

Vem tror hon att hon är? Jag här. Bara någon som valde att go for it, och som tror att ALLA har vad som krävs. Huvudsaken vi gör något mer än att stå vid sidan och titta på.