Utan gränser

Vem hade jag varit?

Vem hade jag varit utan alla fredagskvällarna när jag följde med pappa till pizzerian för att köpa middag till familjen? Utan smakerna, skratten och samtalen med personerna på andra sidan disken.

Vem hade jag varit utan den korta tiden med honom, han som blev prisad journalist? Som berättade för mig om Israel och Palestina? Vem hade jag varit utan hans vän, och även min vän, supersäljaren. En av de mest drivna jag vet.

Vem hade jag varit utan tiden på den öde ön, sida vid sida i dagar och nätter utan mat, men trollbindande berättelser om vardagar så långt borta från min egen. Afrika, Asien, Sydamerika… Vem hade jag varit utan deras röster, utan deras vilja att dela historien med mig.

Vem hade jag varit utan den chef som trodde på mig, vilsen och osäker i Stockholmsland? Hur hade jag landat om inte i hans perspektiv med smaker, kultur och synsätt så långt och brett från mitt eget? Hur fattig hade jag blivit utan hans tro på mig då?

Vem hade jag varit utan mötet med min hjälte? Hon som fyller lastbilar med förnödenheter, packar tunga varor i veckor, för att köra dem till Syriens brinnande krig? Vem hade jag varit utan lunchen där hon tog mig direkt till den andra världen, där död är vardag och viljan att hjälpa är starkare än livet självt. Vem hade jag varit utan hennes utsträckta hand?

Vem hade jag varit utan alla mina resor till andra länder? Utan alla möten i månader eller korta sekunder. Vem hade jag varit utan hösten i Miami, utan studiebesöket på forskningsstationen mitt ute på Stora Barriärrevet? Utan London och Paris? Utan värmen i L.A eller Islands karga skönhet?

Alla människor som delat en millimeter av sin tillvaro med mig, som gett av sin tid, som bidragit med sin kunskap… Vem är man, vem är kvinna, vem är mörk, vem är ljus, vem är ung och vem är gammal? Längs med livets vägar korsar vi varandra, gnuggar av oss mot varandra, ger lite och får så mycket tillbaks. Vilket land är mitt, och vilket är ditt?

En värld, en kort tid. En chans att följa de strukturer vi behöver, för friheten och möjligheten och rättigheten att leva fullt ut. Det finns inget vi och inget dem.

Utan er hade jag inte varit någonting. Tack för allt ni givit. Jag ska göra vad jag kan så länge jag lever. Imorgon väljer vi fortsättningen ❤️🌍

Tomt och fullt

Min notebook (här) är tom, men dagarna och skallen är fulla av jobb från morgon till sent. Varje dag, nya utmaningar, lärdomar och framsteg.

Det jag varje dag stämmer av med mig själv, är att säkerställa att valen jag gör är aktiva. Medvetna. Är jag på väg åt rätt håll, är viljan och målen i synk? Är hjärtat varmt, drivkraften äkta? Svaret är ja på allt.

Det är omöjligt att veta vart denna startup ska sluta, men oförmåga att se in i framtiden blurrar inte för en sekund min vision. Igår togs några tydliga kliv framåt, men idag är det ”glömt” och nya action behöver tas för nya resultat. De behöver inte vara gigantiska, det behöver bara gå åt rätt håll.

Inuti, utanpå och i målsättningarna där framför oss.

Imagine

Föreställ dig att du kommer hem från jobbet och möts av din familj (i vilken form och storlek den än må vara). Där sitter också delar av släkten, samt ett tiotal kompisar från din uppväxt, skola och jobb som du tycker mycket om. Dina nära. Se framför dig alla dessa fantastiska personer du lärt känna under din tid i livet. Tänk att de alla på ett eller annat sätt lett dig fram till just idag. Tänk på deras olika åldrar, namn, bakgrunder och yrkesval. Tänk vad du vet att de varit med om, hur det skiljer sig från din resa, era skratt, era duster, dina lärdomar, hur mycket varje människa bär.

Internet ligger nere, ingen kollar telefonen, ingen söker ”sanningar” i sociala medier. Någon jakt på likes eller hot om avföljningar finns inte. Ni äter gott, skålar och pratar först lite förstrött om hur dagen varit och vad ni hoppas kunna göra imorgon. Ni pratar allt mer engagerat om era problem, nån som är sjuk, en farmor som blivit gammal och behöver hjälp, en arbetstidsutmaning, en stökig klass i mellanstadiet. Ni pratar också om drömmar, en som blivit gravid, ett körkort som kanske ska tas, en resa som planeras och någon som förverkligat ett livsprojekt och ska jobba två år i ett främmande land. En del av ämnena tråkar ut dig totalt, men du låter sällskapet hållas. Något upprör, annat känns brinnande intressant. Samtalet fortsätter oavbrutet och utan distraktioner från gatan eller tv:n.

Ni pratar om frihet, valfrihet, jämställdhet och känner tryggheten i gemenskapen ni har. När kvällen är över har ni lyssnat på varandra, lärt er något nytt, förstått att många brinner för vitt skilda sakfrågor men att ni ändå i mångt och mycket delar samma grund. Hoppet om att morgondagen ska bli lika bra eller bättre än idag, och känslan av att ni kan vara med och påverka att det ska hända. Rädslorna och orättvisorna är inte den starkaste drivkraften när ni kramas och säger hej för den här gången. Ni ska snart ses igen. Olikheterna utgör styrkorna i er gemenskap även om det åker en näve i bordet ibland. Vad trist det hade varit, om alla tyckte precis som du hela tiden.

Du plockar undan disken, blåser ut ljusen och trots att livet stundtals suger som fan… Trots nyheternas nattsvarta rubriker. Trots att förändringarna ofta känns så svåra att hänga med i. Trots att det ÄR mycket som måste förbättras. Trots att du inte alltid litar på vuxna människors förmåga att fatta beslut. Så är det EN känsla som är starkare än resten. Tacksamheten över kvällen du just upplevt.

Plötsligt tassar en yrvaken liten människa ut från sitt sovrum och ber om en glas vatten. Personen frågar vad klockan är och vad ni ska göra imorgon. Visarna närmar sig midnatt.

Imorgon säger du, ja då ska vi välja mellan att agera bara precis utifrån våra allra tyngsta bördor och rädslor. Eller vårt hopp och att det vi drömmer om nu och för framtiden ska kunna bli verklighet.

Imorgon ska vi gå och rösta.

❤️

Nybörjare

Att vid 40 års ålder få vara nybörjare inom delar av yrkeslivet är pirrigt, hisnande, skrämmande och alldeles underbart!

När båda händerna har släppt kanten och hoppet är gjort, finns det ingen annan möjlighet än att fortsätta i framåtrörelsen. Det går inte att stanna eller vända, även om fallhöjden nästan känns övermänsklig vissa timmar.

Det låter kanske märkligt, men det är en del av vad som ändå skapar trygghet i situationen. Du är mitt i det, och ingen endaste del av kropp eller sinne vill tillbaka till den trygga plattformen där bakom. Osäkerheten är en del av beslutet. Att inte ha någon upparbetad erfarenhet att komma dragandes med, eller ett gott renommé efter många års arbete inom ditt gebit – det gör ansträngningarna och energin ännu viktigare för resultatet.

Att ge allt har aldrig varit viktigare. Mod har aldrig varit mindre klyschigt.

Idag när jag för första gången i livet helt ensam styrde kosan mot Fashion Week var jag nog både livrädd och modig. När jag gick därifrån kändes ingenting ogenomförbart.

Vågar man så vinner man. Om inte annat, sin egen respekt. Och det är värt en hel del.

Wangari i Businesspodden

Och det gick väl sådär…

För dig som inte har tid eller möjlighet att lyssna, kretsade feedbacken på pitchen kring att idén är stretchad lite för långt, målgruppen smal och priset högt.

I podden säger programledarna också att jag som grundare kommer att bli upprörd över den inbjudna gästens ord om oss.

Känslan är precis den motsatta. Vi är tacksamma över utrymmet och möjligheten att få affärsmässig och objektiv återkoppling från utomstående. Det finns många insikter som vi redan jobbar på avseende material och prissättning för nästa kollektion scarves, som vi fick bekräftade också i podden. Har man inte sett produkten eller tillhör målgruppen, är verksamheten svår att se som helhet. Vi är helt med på detta!

Det jag dock vill bemöta, vilket ni som följt vår resa vet, är kommentaren om att vår affärsidé med syftesdriven grund, låter som ett säljargument. Tro mig – det är det inte. Det finns tidigare yrkesval jag gjort, som jag hade stannat vid om målet vore att tjäna så mycket pengar som möjligt.

I Businesspodden säger en av programledarna ”först tjänar man pengarna, sedan stöttar man ideellt” men det håller jag ju inte med om. Jag tror, nej VET, att vi är många entreprenörer och företag som tänker precis tvärtom. Om vårt företag går bra, ska fler gynnas av det direkt från start. Inte i steg fyra eller fem.

Det är lite krångligt, och ja – det tar tid. Det är inte självklart i de ordinarie businessforumen (men börjar bli allt vanligare) och vi tänker vara med och bryta den marken, att skapa den förändringen.

Att driva företag och vilja bidra på fler sätt till andra människor, behöver inte vara två separata frågor. Men det är helt självklart att det finns både gropar och hinder på vägen, och vi lär oss av varje sådant. För att fortsätta med fler värdefulla insikter mot våra mål. Tack för denna veckas viktiga lektion, Businesspodden.

Jag gör mitt bästa för att vara säljande också. I just den här utmaningen är det bara din röst som räknas. Du får väldigt gärna rösta på Wangari i veckans avsnitt, om du tycker att vi ska till finalen i Annexet om en månad.

https://businesspodden.se/episodes/184

Tankar på engelska

Skrev just ett inlägg om lycka på Insta, där fler utländska följare hittat till min lilla microdel av världen. Därför skriver jag på engelska där, hur ovant det än kändes i början. Nu ska jag iväg på träningar och matcher med barnen, så jag hinner helt enkelt inte översätta texten.

Du får ta den (och mig) som den är. Och jag är väldigt tacksam för din närvaro.

What is happiness?

I find it really hard to understand that people actually are able put the answer to that question in logical words, that become books and then sell it to other people who’s looking for the answer.

It’s all inside. For me it’s the sense of freedom in what I do. The ability to affect the outcome. Can’t describe it any better than that. But at the same time based on a solid foundation in formes of a (preferably clean) home and close bonds to the people I love. When that is combined with a clear mission in my daily work, exercise and some adventures & extra sparkles (🥂🍱💃🏼🛫) once in a while, the pieces are there.

But then again: Life itself. If the poeople I love are feeling well and everything else falls, my heart is still happy ❤️

So, noooo books for me. Too bad I can’t even write short Instagram captions to fit this platform.

Have a great day!